Mitt livs kärlek ♡
Idag är en sådan dag då jag stannade till. Bebisen fortfarande på insidan av magen, och för en sekund så önskar jag att han inte kommer ut prick exakt nu. Även om jag har otroligt ont och önskat honom nu. För förtillfället är det bara jag och min sambo under detta taket, och det kanske är dags att njuta änn mer av den sista tiden vi har som bara sambos, pojkvän/flickvän, innan vårt fokus kommer hamna mer på ett litet knyte som vi tillsammans skapat. Och kommer få vårt största fokus så länge vi lever. Och kanske först om 18 år, då "Liten" lämnat boet, och vi åter är "bara" vi två igen.
Det är också så viktigt att inte springa på för snabbt i livet och ta saker och ting förgivet. Jag tar inte min älskade sambo förgivet, men jag får däremot stanna upp och liksom tänka till extra mycket emellanåt, vad han gör för mig. Han gör verkligen allt för mig! Och då menar jag verkligen allt!
Nu under graviditeten har jag känt mig som en påse skit som inte kunnat åstadkomma sådant jag innan brukade.
Till exempel att ta på sig skorna vissa dagar. Bära kassarna från bilen och in. Torka och smörja in benen efter dusch, eller måla mina tånaglar när magen är ivägen.
Allt det där som en vanlig karl skulle göra först som ombedd, gör han på eget bevåg, för han ser behovet. Eller att han alltid ler från djupet av sitt hjärta när våra ögon möts. Det gör mig alldeles varm.
Kanske är det så att man behöver ha mått riktigt dåligt för att kunna uppskatta det små sakerna i vardagen som man annars ofta tar förgivet och liksom springer förbi?
Jag är så otroligt lycklig att våra vägar korsades. Igen!
♡ Jag älskar dig ♡
/Vi ♡